Sedan jag började på plönninge har jag blivit jätteosäker på om jag kan någonting överhuvudtaget. Jag har blivit osäker i min ridning och runt hästar, jag tycker att jag rent av är skitdålig, ju mer jag tänker på det desto sämre blir jag. Jag kan ärligt säga att jag har blivit sämre på att rida sedan jag började på plönninge. Det har inte så mycket med lärarna och utbildningen att göra tror jag, det har mer med att det enda jag rider just nu är i skolan. Jag kan inte utvecklas liksom. För när vi rider i skolan så är det som en ridskola... man får inte mycket hjälp och man rider efter varandra i princip eftersom vi är en såpass stor grupp hela tiden. Sedan finns det alltid en favoritelev för alla lärare som mer än gärna får hjälp, dom andra får klara sig själva liksom. "Du gör fel" i princip, man vet inte riktigt vad man ska göra om man inte gjort det innan! Man vill ju ha hjälp. Synd att jag inte är någons favoritelev på plönninge, inte ens dom "vanliga" lärarna. Hard life.

Och nu ska jag inte dra alla hästar över ett streck men dom flesta, flesta, hästarna på plönninge lyssnar inte. Jag hade en otroligt mjuk hand innan när jag red, jag hade en bra sits och hållning, jag hade en stilla hand och framför allt hade jag en bra syn på hästar och ridning. Nu har jag inte det längre. Jag får sitta och verkligen hålla i tyglarna för att ens kunna ha någon kontakt med hästen jag rider, jag har börjat luta mig framåt, titta neråt och ha armarna sträckta istället för en fin vinkel. Innan så kämpade jag för att ha så stilla hand som möjligt men det har försvunnit helt... min händer rör sig som om dom har ett anfall och jag vet inte varför. Jag kan inte förstå det, varför dom rör sig liksom. Och min syn på hästar har ändrats. Innerst inne så har jag samma syn på hästar - jag vill att dom ska må bra och det får personen i fråga göra hur den vill för att hästen ska må bra. Vare sig man är western-, dressyr- eller hopp-ryttare så ska hästarna må bra. Man behöver inte haka upp sig på hur ryttaren i sig gör det för alla göra olika! Men vägen till att komma dit är... lång. Finns en hel del man kan göra för att bli bäst i sin disciplin och alla saker är inte bra men man gör dom ändå. Varför? För att ingen säger till en att skärpa sig. Och då kommer vi tillbaka till det igen, man får ingen hjälp. Fast å andra sidan så förstår jag det. Jag förstår att dom inte kan hjälpa alla som rider varje gång men just nu är det mer som om att dom bara vill ha det gjort. Dom vill ha det överstökat. Jag har ridit för 2 personer en gång vardera i skolan, det var en sådan där engångsgrej och dom var peppade på att kunna hjälpa till. Dom ville att man skulle utvecklas och lära sig något.

"Hästen blir vad du gör den till" har vi en lärare som säger hela tiden, men det blir den ju inte. Den blir inte plötsligt lyhörd och otroligt på tårna om den brukar vara lite halvloj på EN gång... Alltså det är ju faktiskt ingen häst som blir det.... Eller jag kanske har fel, jag kanske rider dåligt. NEJ men så är det jag tänker. Jag vet att jag inte borde tänka så men varje gång något går fel "fyfan va dålig jag är på o rida" och när det väl går bra så tänker jag att "ja, vad hände? Kan knappast ha varit jag som gjorde att det blev bra". Ni vet. Jag har livit så impräntad i huvudet att jag är dålig. Jag tänker på det hela tiden. J a g  ä r  d å l i g. Alla börjar inte på toppnivå, det är meningen att man ska utvecklas. Men ibland känns det som om jag utvecklas åt fel håll. Att utvecklingen går bakåt istället.

Det har till och med funnits dagar då jag har känt att "nej, nu drar jag. Orkar inte med den här skolan längre. Orkar inte med hästar, orkar inte med mig själv." Och så har det funnits dagar då jag har velat hoppa av hästen och bara lägga mig ner och böla. Jag är inte väldigt osäker i mig själv som person men så fort någonting med hästar kommer upp så blir allting... fel. Så känner jag just nu i alla fall. Det kanske inte är hästar jag ska hålla på med ändå. Allting har gått i kras i princip, men jag har fina vänner i skolan. Nästan så det är bara därför jag går till skolan dag in och dag ut, sorgligt men sant. Skolan är inget för mig... Hade utan att tveka kunnat hoppa av om jag bara fick lov till att göra det och hade ett jobb. 

Det enda jag var säker på att jag var någorlunda bra på var hästar och det var det enda jag egentligen tyckte var kul.